Han sover mycket min lilla farfar, andas tungt med rätt långa andningsuppehåll. Det är tydligen så i slutet. Han hör oss och han ler med ögonen de gånger han orkar öppna dem och se på oss. Jag tvekade länge innan jag la upp bilderna på bloggen. Är de för privata? Nej, det är bara min sovande farfar och jag så pussar på honom. Det är ok. Det är livet och så som det kan se ut vid sidan av det rosa glittret som bloggvärlden ibland målar upp. Ni har sett min farfar leda mig genom altargången på mitt bröllop en vacker dag. Och här ser ni mig hålla farfar i handen hans sista tid. Det är sorgligt men också vackert, men framför allt detta så är det livet. Tack för allt ert stöd, jag känner mig starkare nu än vad jag gjorde på väg till farfar. Han tryckte min hand, han log mot mig, jag fick pussa honom på pannan och hans kinder. Jag luktade på hans hår. Han luktar gott min fina farfar, nästan som en bebis. Livets början och slut. Jag hoppas att jag får vara lika harmonisk som farfar den dagen det är min tur. Innan jag gick därifrån så sa jag: Jag älskar dig farfar. Du får ha en fin resa nu. Även om du inte tror på sånt trams så ses vi på andra sidan. Hej då. Han öppnade ögonen, log. Jag strök hans panna, log tillbaka och sen gick jag därifrån. Det var fint.
