Inte de första åren i alla fall. Det var när jag svarade malligt men oärligt på Gustavs fråga första året vi var tillsammans Firar vi alla hjärtans dag? Det undrade han. Jag som varit evigt singel hade övertygat mig själv att den dagen inte betydde något. Så jag försökte övertyga Gustav. "Vi kan bara låtsas att det regnar då". Han gick med på det i några år tills han såg mitt leende den dagen han kom hem med rosor. Jag var aldrig den tjejen i klassen som fick några sådana. Aldrig. Men jag gav i hemlighet. Jag var inte tillräckligt modig för att kasta ut mitt hjärta där ute signerat. Så det fick bli anonymt. Små bultande tysta slag i en röd ros som kostade tio kronor då. Jag fick gula vänskapsrosor när jag gick i 9:an. Igår fick jag tre röda, från mitt livs kärlek. Gustav.
