Jag träffade upp Meryem och Berivan mellan flyttkaoset. En liten paus där vi drömmer iväg till det stundande bröllopet är aldrig fel. Sen fick Pascal pussar och kramar från sina bonusmostrar. 12 år har vi varit vänner nu. Det är tolv år sedan jag satt i Berivans soffa och snorgrät över en Boris som nyss dumpat mig. Hon kände inte mig men Meryem hade tagit med mig dit för att få mig att tänka på annat. Jag grät och grät. Visade ett kort på honom och de försökte trösta mig med orden ”Du är mycket snyggare än han”. Små tröstande ord om yta, det fick mig att le. Vi gick till en fest några veckor senare. Jag gjorde mig supersnygg, mycket snyggare än han som jag visste skulle vara där. De peppade mig. Vi gick dit snygga och jag spelade obrydd. Han såg mig, hälsade artigt och fortsatte prata med sitt sällskap. Att vara snyggare hjälpte inte skit. Fan vad hjärtat värkte. Han spelade inte obrydd, han brydde sig inte. Vi gick därifrån. Berivan och Meryem på varsin sida om mig och min darrande haka. Tårarna och snoret rann. Sminket hade för längesen lämnat min ansikte i en tårpöl längre bort. Jag sov i sängen med Berivan. Meryem tog soffan. Så var våra dagar för tolv år sedan. Som jag älskar de två. Meryem och Berivan.
