Det är en sekelskiftsdröm, tror jag. Fint är det i alla fall och centralt. Det är väldigt skönt att ha gångavstånd till allt och dessutom kunna ha regnskydd emellanåt, eller ta en powernap innan ett inslag som jag ska nu. Mamma tycker att jag börjar bli för smal. Jag blir alltid orolig när någon säger så, det sitter som en reflex. Men så kommer jag på vad jag presterade i gymmet och den där hamburgaren jag åt idag igen. Jag är inte smal, jag är stark. Sen kanske midja, bröst och ansikte har blivit mindre och ger ett smalare intryck. Men tittar man på mina axlar, lår och armar så ser man att jag har muskler. Eller hur? Jag såg ju inte ut som en nätt liten tjej bredvid Fexeus och Marcus. Snarare en stark tjej. Men jag antar att det för evigt är en mammas jobb att ständigt oroa sig och reka läget. Här är huset i alla fall.
