Elaine Eksvärd
Elaine Eksvärd - filterfritt, ärligt och snällt. Jag kanske inte har de snyggaste bilderna, men jag har en vass penna och ett filterfritt liv som jag hoppas ska få dig att må bra. En kontrast till det perfekta vi delar i sociala medier, ingen katastrof men ärligt. En storsyster på nätet säger vissa.
Annons
Annons

”Varför är du så tråkig?”

Godmorgon mina söndagsnissar❤️. Jag gör ett litet undantag och bloggar en helgdag då barnen är bänkade framför tv och lego och jag mest stirrar ut på höstvädret med en julkoppskaffe.

Det är himla mysigt väder idag, men mina helger består mest av att koordinerna barnens aktiviteter och städa huset efter bästa förmåga. Inte så spännande men ganska meditativt. Wigwag gav ju mig rådet att koka en kålsoppa. Jag gjorde inte det men jag gjorde matlådor för hela veckan och tänk att matlagning kan göra en så lugn.

Annons
Annons

Jag tycker det är så himlans skönt att ha bra mat klar istället för att låta stress och reptilhjärnan styra alla val. Det handlar inte om dieter utan om att få struktur i livet. Förr brukade jag festa på lördagar. Herregud, i ett annat liv, men nu kör jag storkok för veckan som kommer istället. Hösten är så fin där ute, men oj vad jag vill stanna inne.

Annons

Jag pratade länge med en nära vän om hur vi båda var partyprissor förut och kommit ut som introverta som laddar energi i ensamhet och njuter av mindre sällskap, men dräneras i stora. Hen berättade att det fanns de som sa ”Du har blivit tråkig och mår du bra?”. Himlans trist att höra egentligen. Jag tror det är bra att vi förstår att människan förändras med livet och erfarenheter. Tråkig kanske inte skulle vara mitt ordval av mig själv eller min vän, snarare landad och harmonisk. Äntligen.

Har ni märkt några förändringar med er själva de senaste 10 åren?

11 kommentarer till “”Varför är du så tråkig?””

  1. Ml skriver: 24 oktober, 2021

    Jag har svårt att skilja på om jag är introvert eller om grundproblematiken är social fobi som ökar å minskar i prrioder men ändå på nåt sätt sätts djupare i själen. Jag mår bra ensam, men mår bra i utvalda människors sällskap. Men unviker situationer där jag inte vet vad som förväntas av mig. Ett perfekt veckoslut för mig är att introverta hemma i soffan. Men då är frågan: är det jag eller är det omständigheter som gör det till jag just nu. Jag har ett väldigt krävande jobb socialt. Lärare i förskoleklass där jag socialiserar från att jag kommer på jobb tills jag åker hem med några minuter paus och lite egen planering. Under de senaste 3 åren har jag upplevt trakasserier/utfrysning på jobb som resulterade i att jag förflyttades detta har gjort mig ännu mera socialt rädd. Jag försöker bli som en kameleont för att undvika att det händer igen, att jag igen ska bli utfryst av nya människor. Det här blir så krävande. Så fast jag redan tidigare njöt av min ensamtid så har den blivit min livlina nu. Vi bor på landet, massor med bekanta å vänner med en vana att bara dyka upp oinbjudet och tidigare kändes det som en press att vara lika aktiv att söka socialt sällskap. Å tack vare corona har vi nu kunnat sitta å slappa utan att behöva sticka in till höger å vänster å knappt någon har stuckit sig in hos oss.


  2. Soffan skriver: 24 oktober, 2021

    Största förändringen på 10 år är nog att jag accepterat mina begränsningar och slutat kämpa emot. Men det är nog egentligen inte en bra sak, för jag har slutat utmana mig själv. Jag är en INFP enligt Myers-Briggs test, och det är ganska intressant att läsa i forum där alla tänker och känner likadant. INFP har en benägenhet att stänga in sig i tryggheten och stanna där, samtidigt som de har stora drömmar som de är oförmögna att förverkliga. Känner igen mig i det så mycket. Inget fel i det introverta livet om det gör en lycklig inte bara i nuet utan på sikt. Men tappar man delar av livet man egentligen vill ha får man se upp.


  3. L.J skriver: 24 oktober, 2021

    2020 knäckte mig nästan.
    Chefsjobb inom Handels och faktiskt en rejäl kundÖKNING samtidigt som man skulle hålla igen på timmarna för att kompensera för andra butikers tapp. Totalt omänsklig kombination för mig och mina medarbetare och flera blev sjukskrivna. Tror verkligen jag var nära väggen. Också otroligt socialt jobb där all energi man hade gick till kunderna, familjen hade inte mycket kvar att få av mig. Tog tjänstledigt för vidareutbildning och har under 2021 hittat tillbaka delvis till mig själv. Den introverta sidan får andas ordentligt och iom att jag är uppvuxen med mkt ensamlek känner jag att det gör att jag kan landa, slicka mina sår och sakta komma tillbaka. Däremot har Covid gjort att vi tappat kontakten med många av vännerna. Faktiskt nästan alla och det skrämmer. De som är kvar är de som man träffar mer sällan pga avstånd och därmed redan har för vana att ringa/Skype:a istället för att ses. Min andra hälft är rätt introvert privat så det sociala har legat på mig att upprätthålla.
    Valet att vara social eller inte upplever jag snart inte är ett val. Så just nu brottas jag med olika sidor av mig själv. Den introverta som verkligen uppskattar egentiden och allt vad det innebär och den sociala som får energi av bra häng. Mitt i allt detta sitter prestationsmänniskan som nu har alldeles för mycket tid av analyserande! Någon som får magont av att inte vara den som tydligen ingår i en ”närmsta krets” och där man snart inte vill öppna upp för umgänge av rädsla för att få det bekräftat gång efter annan.
    Nej, måste försöka tänka att allt har sin tid och denna tiden är platån innan nästa steg.
    Frågan är vem man är när det steget kommer? Och vilka som kommer tycka den människan är tillräcklig?


  4. Theresa skriver: 24 oktober, 2021

    Introvert eller bara ”vuxit upp”..?
    Har introvert blivit ett nytt modeord?
    Jag är introvert och har alltid varit det.
    Under uppväxten var det inte populärt att vara det, skolan t ex.
    Där ska alla älska att stå framför klassen.
    Samhället kräver att alla ska vara extroverta och utåtriktade.
    Varför?
    Finns väl plats för oss alla?
    Kan säga att som introvert överlever jag längre en pandemi t ex än en extrovert 😉.


  5. Karin skriver: 24 oktober, 2021

    De sista tio åren (59-69 år gammal)har jag prioriterat mig själv i högre grad än normalt.
    Inget jag skäms över utan, det jag inte vill, det gör jag inte. Och vill ingen göra något med
    mig då gör jag det själv. Enkelt. Tackar nej till att träffa folk som jag anser mig inte ha något
    gemensamt med, finns inte på världskartan.
    Är du fortfarande vegan och dricker havrekaffe?


  6. Helena skriver: 24 oktober, 2021

    Jag har blivit trygg i den jag är. Visst faller jag dit ibland och tänker att om jag bara vore lite mera fancy, gick på vinbarer osv men överlag så vet jag vem jag är och står för det.

    För ett tag sedan så fick jag uppdraget att berätta vilken maträtt som bäst beskriver mig och jag svarade utan att tveka Surströmming. Något som kräver en aqquired taste men för de fåtal som är frälsta så är det mumma. 😁


  7. Maria skriver: 24 oktober, 2021

    Jag är 53, har förstått på sista tiden att jag är introvert! Känns ganska skönt, trodde att det bara handlade om min PTSD och sociala fobi, men förstår att det är mer än endast detta (som om inte det helvetet vore nog).
    9år bakåt!
    Hamnade i en ”arbetsrelaterad skadesituation”…
    Så illa att mitt liv ”ramlade över mig” och jag fullkomligen kraschade!
    Tankarna har befunnit sig i ett vaccum länge, samtalsamtal o timvis av samtal, likaså terapi – 1dag/v i drygt 3 år, sen blev jag utschasad med en bra handlingsplan MEN ingen hade den utlovade tiden, så utan stöd har jag bara försökt att handskas med en dag i taget – i 4 år!!!
    Nu är jag tillbaka i samtal, och stödet är fantastiskt när man träffar Rätt
    i kontakt!
    Mycket att ta igen och jag har tagit upp detta med Introvert, intressant!
    Känns väldigt mycket ”hemma”.

    Jag vilar i att laga mat/ baka/ göra sylt och inläggningar…sånt som ger själslig Ro!


  8. Karin skriver: 25 oktober, 2021

    Kan nog bara hålla med. Har alltid kännt mig som extrovert och hämtat min energi hos vänner och aktiviteter utanför hemmet men i höstas så njöt jag av att vara hemma i lugnet. Är ett ännu större lugn eftersom mina barn börjar bli stora (en flyttat hemifrån) men jag gav mig tid att känna efter och börjat njuta och vara tacksam över det som jag och min man har hemma. Träffar fortfarande folk nu igen men inte lika mycket och efteråt längtar jag till att vara hemma ett par dagar. Känner mig tacksam att jag lärt mig detta och kan njuta. Insåg det nog inte förrän jag läste din blogg för ett par veckor sedan att jag på ett sätt gått igenom samma resa. Nu kan vi bara njuta!!


  9. wigwag skriver: 25 oktober, 2021

    Får känslan här av att ju äldre man blir desto mer introvert. När vi är döda är vi 100% introverta. Haha..


    1. Elaine Eksvärd skriver: 25 oktober, 2021

      Hahaha så är det vekligen


  10. Ida skriver: 26 oktober, 2021

    Man ”kommer inte ut” som introvert. Man är det från födseln. Däremot kan det ju vara så att i och med att åren går så uppskattar man kanske mer och mer sitt eget sällskap även som extrovert. Vi introverta har ju alltid gjort det.

    Att vara introvert är inte alltid enkelt. Det är inte att sitta med en kaffekopp i tystad och blicka ut över sina ägor. Det är att som barn ofta känna sig fel, blyg, att som vuxen inte alltid orka i alla sociala sammanhang eller att inte alltid kunna leverera snabba oneliners på möten utan att få tänka igenom först.

    Det blir lite fel när du i inlägg på inlägg skriver om hur introvert du är, när du inte är det. Då skulle du inte jobba som retoriker t.ex ☺️


Dela på:
Laddar