Att få någons förtroende är så fint. Häromdagen satt jag ihopkurad i sängen med en annan fru som berättade om sina äktenskapliga utmaningar. Pascal sov i vagnen och hennes barn var på annat håll. Vi hade mjukisar på oss och hon berättade om allt möjligt. Det kändes plötsligt som vi var två tonårstjejer som pratade om killar och hur svårt det kan vara. Det var så himla fint. Att få ett förtroende och bevara det, det är att vara en vän. Det känns nästan som att få en gåva. Så där satt vi och delade med oss av äktenskapliga utmaningar. Gustav och jag har inga i detta nu. Vi längtar bara tills vi får landa i huset, förhoppningsvis i maj. Ja, sen vore det ju skoj att få åka till Pippaloss lite oftare, men helvete vad det är svårt med tre barn. När de sover så vill ju vi oftast göra samma sak. Sova. Man är ju ingen brunstig 20-åring i dessa tider. Men jag har hört att det blir bättre när barnen blir större.
