Jag har tänkt en del på relationer som tar slut och hur enkelt det är för den som blir lämnad att välja att hata en. Det är som en överlevnadsmekanism för att kunna acceptera ett farväl. Det är ju lättare att ta farväl om personen man är kär i, älskar eller tycker om är dum/elak eller vad det nu må vara. Så det börjar ofta med att man blir ledsen för att personen vill gå. Sen snickrar hjärnan ihop en karaktär som man ändå inte vill hänga med, för att överleva och kunna gå vidare snabbare. Hjärnan är fiffig på det sättet. Men det kan också vara en grej man gör för att försöka lämna någon. Att man bara fokuserar på de dåliga sidorna. Jag minns för en annan tid sedan då jag gjorde slut med en snubbe som jag inte var helt över tillfället då jag gjorde slut. När jag hade gjort slut så övertygade jag mig om att det var rätt genom att framhäva de osympatiska delarna han hade. Marie lyssnade tålmodigt och skrattade åt mig. Marie: Du behöver inte skiljas från honom och välja att hata honom. Du kan gå i kärlek. Jag tittar förbryllat på henne: Men det gör ju mer ont att lämna då. Hon: Du lurar inte dig själv. Det blir lättare att gå utan hat i dig. Jag ser tveksam ut: jag ska försöka. Jag försökte och det gick bra. Jag höll fortfarande av de fina sidorna samtidigt som jag klart såg sidorna som jag inte kunde leva med. Och så är det för mig idag oavsett om det är en kärleksrelation (nu ska inte Gustavs och min relation ta slut) eller kanske vänskapsrelation som ändras eller tar slut. Jag tänker inte lura mig själv att personen är ond eller elak. Jag ser och uppskattar de fina sidorna fortfarande med ser att de finns sidor som inte är kompatibla med hur jag vill leva eller kanske mina värderingar. Varför svartmåla när man kan se saker klarsynt. Det var som min kompis pappa sa när han och hennes mamma separerade. Han sa Det är inte svart eller vitt, det är gråskalor. Det är det som gör det hela så svårt.
