Jag har sällan skådat en sån beklämmande krönika som den Jan Guillou författade till Aftonbladet idag. Hur man i sina blotta ordval lyckas förringa en kamp, ett lidande och en ambition för kvinnors säkerhet är faktiskt imponerade, på ett sorgset sätt. Han ger me-too-rörelsen, och alla de röster som vågade bryta tystnaden om de sexuella övergrepp de varit med om, ett nytt namn - Me-too-panik. Så finns du där ute och blivit sexuellt utnyttjad och vill berätta det så har du nog bara fått me-too-panik. Slappna aaaaav. Va inte så jädra arg. Att vara känd ska inte vara en brasklapp för att få snyfta i tv och inte alls tänka på de som polisanmält dig för våldtäkt. Det kallar Guillou för ”kändisjakt”. Han menar att feminister jagar kändisar när de borde göra annat vettigt. Att han inte begriper att det som vi ser i offentligheten är ett symptom på en sjukdom som genomsyrar hela samhället. Vi jagar inte kändisar, vi jagar en plattform åt de tystade kvinnor som polisanmält männen som snyftar i tv-sofforna. Guillou tycker att feminister ska ”jubla och skåla champagne” när både Lambertz och Ismal i gör varumärkessjälvmord genom att bara öppna sina munnar. Jag inser att Guillou ser oss feminister som ett hämndlystet släkte ringdansades kring män brinnandes på bål. När allt vi vill skåla champagne till-, och ringdansa runt är kvinnor som kan gå ut i trygghet. Den festen är ganska långt bort Guillou.🥂 Så mycket han missar, så lite han ser, den där Guillou. Han pratar om en rädsla för det feministiska drevet. Vad är det som skrämmer dig? Att så många har samma kritik? Borde inte den samlade bilden av det vi kritiserar skrämma dig - det vill säga världen vi kvinnor vistas i? Var istället hoppfull för kvinnors växande kritik. Att vi vågar prata om vår utsatthet tillsammans. Soran Ismail fick prata i bästa sändningstid om sin utsatthet. Han kanske sa märkliga saker. Men vi skålar inte champagne över det, vi känner frustration över kvinnorna som är kvar i tystnaden och inte fick säga sitt i programmet. En kvinna blev nyss mördad av sin man inför sina fyra barn. Fyra barn som är satta på jourhem för att deras enda kvarvarande anhöriga är en mördare Guillou. Han kommer få fängelse, men vi skålar inte champagne eller jublar över det. Vi sörjer kvinnan som är död. Du förstår vi feminister är inte emot män, vi är för att kvinnor ska få samma förutsättningar och trygghet som män. Vi är inte på kändisjakt, vi är på jakt på en tillvaro där sexualbrottsoffer ska få säga sin sanning utan att riskera att dömas för förtal eller misstänkas ha ”me-too-panik”. En mening av alla du skrev i krönikan var ändå av värde: 90 procent av alla våldtäktsanmälda män fria. Vilket är en statistisk och logisk omöjlighet. Där måste finnas ett systemfel, väl värt ilska och ihärdig opinionsbildning. Om du skulle gräva djupare i ”systemfelet” du nämner i en bisats, istället för att fnysa åt feministers brist på champagnedrickande så tror jag att du snart skulle komma till en insikt. En som skulle göra dig måttligt skamsen över krönikan du nyss publicerade. De finns de som säger att man inte kan lära gamla hundar att sitta. Att det är svårt att be dig ta till dig en uppdaterad bild av släktet du så uppenbart föraktar, feministerna. Men jag tror på dig Guillou och gör ett ödmjukt försök med champagneglas i hand för att skåla utfall det skulle lyckas: Sitt Guillou, sitt med mig i samtiden och ta klivet från forntidens bittra syn på kvinnors kamp för ett liv värt lika mycket som männens. Vi vill dig inget ont, vi vill bara ha ett lika trygg och bra liv som du. Jag bjuder på ett glas om du vill lyssna.
