Godkväll mina stjärnskott. Jag är rätt sliten i kropp och knopp. Det har varit mycket jobb, rekryteringsarbeten och sen har padeln tagit ut sin rätt på knän, axlar och höfter. Jag hade ingen aning om att det kunde slita så. Både Gustav och jag är rätt slitna Jag tröstar mig med fina naglar att titta på. Jag har börjat hämta inspiration från Pinterest och bara visar upp det för Frida. Det är så kul! Varje gång vill jag ha kvar samma stil för all framtid tills jag hittar en annan och längtar till den. Det var inte alls det jag skulle prata om utan jag skulle prata om folk som glider ifrån en utan att förklara varför. De slutar följa en, svarar svävande på om man ska ses och blir en ganska blek närvaro i ens liv. Jag har säkert tagit upp det förut men jag har tendenser att grubbla på folk som kanske inte betyder hela världen men som jag vet att jag kommer springa in i nån gång ibland och då vill jag bara veta hur vi ska hälsa, vart vi står och framför allt - Vad som hände som gjorde att personen distanserade sig. Jag har två personer jag skulle behöva fråga ”vad hände där” och vart står du/vi idag? Jag har grubblat på en av personerna i tre år. Det känns lite väl lång tid av grubblerier. Finns det sådana glida iväg varelser som upptar grubbleritid för dig precis som det gör för mig? Ska vi göra slut på det och bara fråga ”Vad hände där?”. Skitläskigt ju! Men om ni är på så är jag på! Deadline om en månad? Kontakta personen, träffas på coronaavstånd och ställa frågan for good or for bad. Jag tycker det är bättre att få bad news och veta för då behöver jag inte grubbla utan kan gå vidare och veta. Fuck it liksom. Jag är mer bekväm med folk som ber en att dra åt helvete och man vet varför än folk som ler stelt och man ser att de har galloperande hästar i blicken och vill bara fly fältet. Så oskön känsla! Hade jag inte sprungit in i en person några gånger om året hade jag skitit i att ställa frågan, men eftersom det händer och eftersom jag grubblar så är det bättre med svar. Livet är för kort för att grubblas bort på stela leenden och galloperande höstar i blicken. Vad säger ni? Ska vi fråga? Sluta-grubbla-pakten?
