Så kan jag tänka i svaga stunder och känna mig lite ängslig. Igår var en sån dag då ett hundratal ekonomer och jurister lyssnade på mig. Jag var retorikern Elaine Eksvärd. Här är jag Elaine. Jag är personlig med inte privat. Vissa tycker att det är privat att säga att man försöker bli gravida. Jag tycker det är dumheter att folk inte pratar med om det. Det blir sån stor grej kan folk hävda. Jag säger att det är en stor grej, och det blir inte mindre bara för att vi inte pratar om den, tvärtom. Tystnaden blir snarare ett tillväxthormon åt "situationen". Pratar vi om det stora så är vi fler som kliver fram och delar bördan. Och i all besvikelse så känns det plötsligt lättare att vi är fler. Det låter kanske märkligt, men det är så det är. Jag önskar ingen annan denna situation men jag är ändå glad att vi är fler som kan dela bördan, prata om det och gå vidare. Men nu var det ett sidospår. Ängsligheten över att folk ska hitta mig här, den är lite jobbig och onödig på samma gång. Att se klippen på youtube då jag är retorikern i Nyhetsmorgon som sakligt kommenterar Barack Obamas tal och klippet nedanför är jag höggravid, eländig och beklagar mig över hur otroligt fet jag känner mig idag och att jag minsann får känna så för en gång skull. Jag ser klippen och ser professionell och personlig. Jag har inga problem med det själv, men tanken av att folk därute inte får ihop det... Det gör mig en smula ängslig. Men bara en smula. Jag är som thailändarna. Same same, but different.
