Åh när alla planer för dagen med framförhållning och och diverse skrivuppdrag pågår så ska man hem för vabb. Säkra före det osäkra såklart. Jag har även fått veta att mamma och Rickard är ordentligt krassliga. Inte bekräftad Corona - än - men jag hoppas att de kollar upp det. Oavsett så håller sig båda hemma och jag assisterar med mat och allt sånt. Vi rekryterade en av två retorikkonsulter idag. Jag känner mig glad och skyldig på samma gång, som när mamma och pappa hade samlat pengar till en 10växlars mountainbike till mig när jag var 10år. Jag blev så glad och kände mig så skyldig inför mina kusiner som inte heller hade föräldrar med de bästa ekonomiska förutsättningarna. Många nätter på SÖS hade mamma jobbat för att ha råd med den. En cykel som blev snodd i Bredäng Centrum en vecka senare vilket gjorde mig både förtvivlad och lättad, för innerst inne tyckte jag ändå inte att jag var värd den. Jag övar mig själv i att tycka att jag är värd ett bolag som går bra trots Coronatider. Jag föddes i motvind så allt är bättre än min barndom just nu. Jag känner mig så tacksam och skyldig på samma gång. Men övar mig på att ta in allt det goda som händer mig samtidigt som jag håller ögonen öppna för de som inte har det lika bra. Känner ni igen er?
