Elin Liljero hörde av sig till mig och ville göra en intervju om vänskap med mig och mina bästa vänner. Alla mina vänner är mina bästa, jag har verkligen de bästa människorna jag vet i min direkta närhet. Men Berivan och Meryem, vår vänskap sträcker sig 15 år tillbaka. Vi är varandras familj. Men det var verkligen så kul att bli intervjuade och granskade på vad som är kittet för att vi hållit ihop och tagit oss igenom kriser tillsammans. Elin ställde frågor om tre-problimatiken. Uppstår det avundsjuka mellan er? Vi blev tysta och konstaterade att nej aldrig. Vi har aldrig reflekterat kring det. Vi bara fungerar och vet att alla menar väl därför blir det aldrig fel. Vi turas väl om att stötta den tredje ihop och den uppgiften har roterat fint i alla år. Berivan, Meryem och jag hade varandras hemnycklar under 20-års åldern. Vi bodde i princip ihop och roterade mellan Gullmarsplan, bokvägen 5 och Söder där Berivan bor. Och när vi fick frågan på hur vi skulle ha det när bi blev äldre. Jag: Vi kommer bo nära varandra då. Kanske när och om männen går bort innan oss så blir det som det var i 20-års åldern. Fast med lite skruttigare tänder men samma härliga humor. Meryem lös upp: Ja vi kommer bo ihop då. Berivan: Vårt egen granny kollektiv. Jag börjar typ gråta bara jag skriver detta. Trygghet för mig är dessa två. Vänner som vågar säga nej och vad de tycker på riktigt. Det är omtanke i det. Och vänskapen fördjupas när man tar sig igenom kriserna. Vi har tagit oss igenom några stycken dessa femton år. Jag älskar mina brudar.
