Det här är fan första dagen på länge jag har bloggkramp. Och jag tröstar mig med att en bloggvänner en gång sa att mina oplanerade inlägg är som bäst. Jag vet inte varför men kanske för att de känns mer äkta. Så jag berättar bara de tankar som far i mig nu. Jag ska snart ta med Pascal på treårskontroll och det känns så himla annorlunda än med Evelyn. Ingen oro eller rädsla. Här är Evelyn 3 år och vi visste att hon inte skulle vara där andra treåringar var. Hon gick sin egen väg och det var helt ok. Att gå med Pascal idag där sköterskan kanske bara säger "ja allt bra" det är inte att ta för givet. Jag är stark idag men en gång i tiden var det verkligen med skakiga ben som jag gick till barnmorskan. Det är rätt stor skillnad på Evelyn när hon var tre och Pascal när han är i samma ålder. Men det spelar ingen roll. Det går bra för vår lilla tjej. Hon går framåt på sin egen fina väg. Hur är det med er funkisföräldrar? Har ni ångest för årskontrollerna för era barn? Min har lagt sig. Jag har mest ångest för särskolan och hur det kommer vara samt vilka som jobbar där.
