Gud vad svettigt det var på passet igår, sån skön terapi efter en jobbig kväll hemma igår. Nu när träningsdebatten fortsätter så tänkte jag ge en liten fördjupad reflektion om träning för mig. Tack för feedback Hmm. Igår hade vi en jättejobbig kväll med Matheo. Han är en underbar kille och han är tre år vilket innebär en hel del neurologiska utvecklingssprång som kan vara vidriga. Igår ville jag lägga mig långrak och gråta. Jag ansåg mig vara en värdelös förälder helt enkelt. Inget fungerar. Säger jag höger så blir det vänster. Då går jag till gymmet och tränar. När jag lyfter mina tunga vikter och vill ge upp så kör jag på för att bevisa för mig själv att jag kan trots att det är tungt. Och jag är övertygad om att det samma gäller i livet. Livet är tungt ibland. Men det är då, när man precis är en millimeter från att ge upp, som man ska fortsätta. Jag lämnar inte bara gymmet med starkare muskler utan också bättre karaktär som kan hjälpa mig att vara den där mamman jag vill vara även när gränsen för sammanbrott är nära. Så kort och gott så gör jag något fysiskt svårt som hjälper mig att bygga det psykiska. Som mamma behöver jag det mer än någonsin, det är verkligen inte lätt alla gånger. Om nån vill tolka mitt intresse av träning till att jag shamar överviktiga så är det tråkigt, men inget jag kan eller orkar göra något åt. Jag fortsätter att vara Elaine som älskar sig själv oavsett vikt, men som också älskar styrka, hälsa och bra karaktär - det är mina tre skäl till träningen. Jag tränar inte för att få en smal midja, jag tränar för att vara en bra mamma till Matheo och Evelyn. Tänk, så kan det vara. Och det fina är att det fungerar för mig. Här kan ni läsa vad Hugo tycker om saken. Jag tycker även att Lady Dahmer skriver bra om fatshaming. Det var något jag skrev om i Vardagsmakt hur överviktiga personer behandlas illa - weightism. Men jag vill inte att mina livs val ska tolkas till att jag är emot några, utan att jag är för träning för mig. En som virkar behöver inte vara emot en annan som stickar.
