Jag är äntligen tillbaka på gymmet, träningen gick väl sådär. Det är märkligt hur jag inte ens kan vara borta från Matheo en halvtimme utan att få dåligt samvete. Det är inte klokt egentligen, han är ju med sin pappa. Och jag hade honom, som vanligt, hela natten. Gustav hade grejer att göra på morgonen och tränade även till 13.00. Sen skulle jag ha ynka 40 minuter på gymmet för mig själv och ändå så har jag dåligt samvete. Det är precis som den där boken Bitterfittan, men jag känner mig inte bitter. Men det kan nog bli så om jag inte unnar mig ensamtid utan samvete. Slätar över samvetet med ett leende. Men så ringer Gustav och säger att Matheo har blivit sämre. Självfallet händer det här när jag är på gymmet, det gör ju samvetet ännu sämre. Så nu sitter jag på närakuten och väntar in Gustav och Matheo. /Elaine, tycker att närakutens väntrum måste vara den sämsta miljön för att bli frisk.
