Jag kunde inte sova igår. Jag tänkte på att Matheo fyller 9 nästa år och att vi kanske har fyra år kvar av honom som barn. Sen blir har 13. Så gammal var jag när jag hade min första fylla på sjuans avslutning i samma skola som Matheo går på nu. Hade det inte varit pandemitider hade jag bokat biljetter till Danmark och kört Legoland med honom. Matheo och jag för åtta år sedan. Vem är den där tonåringen som håller i Matheo? Gud så ung jag såg ut! Jag gick upp tidigare i morse och mediterade tio minuter. Sen, istället för att tjata på att Matheo skulle dra på sig kläder så drog jag upp min stora pyjamaskille i min famn, satte mig i fåtöljen med honom ihopkrupen i min famn medan jag strök en halvsovande Matheo över håret och kände att han fortfarande var ett barn. När jag tittade på hans ögonbryn, stängda ögon och lilla mun tänkte jag att det är så värt att ställa klockan tidigare för att få denna stund med honom. Jag ska inte stressa jag ska njuta av ungarna nu även om de kan vara skitjobbiga ibland så kommer det bli skittomt den dagen de blir vuxna. Jag tänker inte scrolla bort tiden med dom. Matheo Älskade ungsr
