Jag har nyss sett en av de finaste kärleksfilmerna jag sett. Det landar så fint i alla tankar om att vara den man är, skita i coola gänget och mycket mer. Gustav ville se något mer efter filmen men jag ville ha kvar intrycken, känslan, tankarna som kom med filmen. Jag älskade den. En av de finaste dialogerna skedde i den här scenen. En liten enkel men ändå stort på samma gång. Ett citat skapades där mellan dem❤️ Gud vad jag sörjer att jag inte vågade vara mig själv, annorlunda och kanske en nörd när jag var liten. Att jag lämnade berget där jag hackade sten själv och tyckte om det. Lämnade för att fröken sa att jag skulle leka med de andra barnen. Den jag är har alltid varit så nära, i hjärtat precis bakom ett gäng revben. Ändå lät jag tidningar, andras förväntningar styra ibland. Jag har varit mig själv men med dåligt samvete över att ha gått min egen väg. Nu har jag inte dåligt samvete längre och det är såå skönt! Det skulle inte handla om mig utan om denna film på Netflix. Jag älskar den. Se den❤️
