Det var en make till en bloggvän som resonerade så. Jag tror att jag gör det också till viss del. Gustav och jag hade en lång kris, det vet ni som har läst boken Överlevare men så har jag berättar det också. En solig bild från Spanien för sju år sedan var inte ett sånt soligt äktenskap. Men vi tog oss igenom det och gjorde det riktigt bra till och med. Men klart man blev tagen, det blev vi båda två. Men jag känner att en äktenskaplig cermoni med Gustav nu skulle kännas ännu mer äkta för mig nu än då. Inte för att det inte var äkta när vi gifte oss, men det är lättare att säga Ja till någon innan tre barn och kriser. Att säga det efteråt och verkligen känna hela vägen inifrån att jag menar det, det är sån mäktig känsla. Jag vill leva med den här mannen tills mitt sista andetag. Jag älskar honom innerligt och blir tokig på honom innerligt ibland men jag vill alltid ha honom vid min sida.❤️ Här var vi glammiga😍
