Tänker på mina tatueringar och hur mycket jag älskar dem. Speciellt farfars namnteckning. Inte för att han betyder mer än Gustav och Matheo, utan för att han inte är i detta livet. Han är någon annanstans. Jag hör hans röst var och varannan dag i situationer då jag vet att han hade höjt rösten i glad eller mindre glad stämma. Oavsett så får den rösten mig att le. Farfar. Tatueringen är farfars namnteckning som han skrev i son konfirmationsbibel när han var tretton år. Han behöll stilen livet ut och var väldigt stolt över B:et som han sa var skriven som en åtta. Oj så många år jag försökte skriva Elaine Bergqvist med ett B med samma effekt av en åtta. Nu behövs det inte längre. Har ni tatueringar som ni är mer eller mindre stolta över?
