Jag mår så konstigt dessa dagar. Man kan tro att det är pms och det är väl delvis svaret men mycket är nyheterna, hoten. Jag har tårflödet precis bakom ögonlocken redo att ösa ut. Innan föreläsningen idag så fick jag en mindre gråtattack. Tuva mötte upp mig med böcker. Dels blev jag rörd över att hon tog sig tiden att hjälpa mig och lösa det som jag själv inte hade hunnit. Och dels så blev jag förstörd över att bara prata om världens tillstånd. Hur blev det så här? Hur stoppar vi det? Jag skäms också, skäms över att jag har det bra. Jag kom på mig själv med att gömma min Mulberryväska som är åtta år gammal, men dyr ändå. Den som jag köpte som en statusväska när jag var ny på marknaden och tyckte det var coolt att ha råd med en sån. Plötsligt skäms jag, över alla ägodelar. Jag vill hålla saker minimalistiskt köpa saker som varar länge och laga det som går sönder. Jag frågade Gustav om han kunde tänka sig att adoptera. "Vi har ju två barn Elaine, två som vi vill ha ännu mer tid med". Han har rätt. Samtidigt så har vi också 137kvm. Ett till barn skulle få plats hos oss, ett från Syrien eller kanske Afghanistan. I alla fall ett som behöver ett hem. Men jag vill inte bara säga välkommen, jag vill kunna vara "värden" mamman med tid och kärlek. Vi lever i en tid som många av osskommer skämmas över såvida vi inte gör något. Jag vill kunna se mina barn i ögonen och säga att vi gjorde det vi kunde, vi tog hem folk till oss. Kanske "ni fick ett syskon". Tänker jag fel eller rätt? Borde vi inte öppna våra hem för folk i nöd. Inte vänta på nåt sånt konstigt ord som "integration" utan istället visa medmänsklighet? Vet ni vad man kan göra för att träffa och stötta dessa människor? Hjälpa till.
