Jag blockade en person som skrev att min blogg är så himla tråkig nuförtiden. Jag suckade över hur trist den kommentaren var, men konstaterade att jag älskar mitt för tillfället "tråkiga" liv. Det händer inte så mycket samtidigt som det händer massor. Och det räcker för oss. Jag behöver ingen mer dramatik i mitt liv, jag tycker om som det är just nu. Evelyn har börjat formulera meningar vilket är helt fantastiskt. I helgen samhon Evelyn titta babblarna. Snacka om att jag blev stolt. Matheo är en direkt reflektion av hur vi mår. Är han oskön så vet jag att jag behöver skärpa till mig. Pascal är en kopia av sin storebror, det är så lyxigt med denna bebistid. Jag minns inte om jag har sagt det men Gustav sa att han är så färdig med tiden av blöjor och babblarna, medan jag stormtrivs. 10 minuter om dagen av blöjor eller babblarna överskuggar inte den andra tiden. Pussarna på kinderna, dreggelpussarna man får tillbaka, den totala ögonkontakten och leendet. Förtvivlan när man går och lyckan när man är tillbaka. Jag hade kunnat föda och amma barn tills jag dog om det inte vore för den biologiska klockan och att man måste kunna ta hand om alla barnen om man ska ha många. Jag tror inte jag skulle klara fler än fyra utan att de skulle känna sig bortglömda. Jag älskar våra bebisar. Min bästa tid är nu.
