Det är dagar som dessa, då jag vaknar upp till er kloka och konstruktiva kommentarer som jag känner att herregud inte kan jag sluta blogga. Det är ju som att göra slut med en god vän på nätet. Tänk att jag har er när jag slår upp datorn eller kikar i mobilen. Och att det är en del av mitt jobb. Det kanske är jag som är otacksam mitt i allt. Tack för att ni är här! Jag har tack vare er on Lindegren kommit på en massa sätt jag hade kunnat göra situationen annorlunda och bättre igår. Man lever och man lär. Men jag tror att jag behöver läsa några böcker igen för att komma på rätt fot om Matheo igen. Jag har redan fått panik på mina flätor. Jag tycker de är fina, men de är ju överallt som små små rep som dinglar från huvudet. Jag saknar mina lockar så den 8/1 tar jag ut dem. Men jag hinner i alla fall visa upp den på 4:an annandag jul då jag ska prata kungens jultal. Som jag tänker på de som inte har råd med julafton på det sätt deras barn hade uppskattat. Ens med mat eller klappar. Jag undrar var dessa mammor är, för det är oftast ensamstående mammor. Skäms man? Jag hoppas verkligen inte det. Jag skulle vilja göra något initiativ till folk som är extra ledsna på julafton, men allt jobb med treskablinoll har gjort att det är svårt att lägga tiden på andra engagemang. Men tur att det finns det. Är du ensamstående mamma har du inga klappar till barnen. Det finns presenter att hämta här hos Mammas jul.
