Jag är verkligen rörd av medmänskligheten som förekommer just i vårt fina land. Jag minns en gång då jag var rädd för att blogga för att jag inte skulle komma med lika vackra outfits och bilder som alla de andra stora influencerna. Inget ont i vackra bilder men jag är så glad att man kan få vara som man är på nätet och ändå mötas av värme. Tänk vad många som skulle andas ut om de visste det. Jag har i perioder slutat blogga när jag mått dåligt för att graden av kris har varit för mycket och jag hade inte riktigt huvudet på plats. Meetoo året och 2014 när jag mötte min pappa i rättegång var sådana år. Bakom kulisserna krisade det med Gustav och jag hatade alla män. Jag satt själv och våndades över att jag inte visste vem jag var eller vad jag ville. Jag kunde inte urskilja ursinnet mot min pappa från förhållningsättet till resten av männen i världen. Samma sak så hade jag svårt att förstå vad som var jag och vad som var konsekvenserna av min barndom. Nu när det är bearbetat och nedskrivet i en hel bok så känner jag ett större lugn. Jag kan betrakta och förstå sorgen och tillåta mig gå igenom den. Se rationellt på varför jag dragit en sund gräns till lätt gränslösa personer jag haft i mitt liv rätt länge. Jag förstår precis vad jag vill ha ut av en en vänskap men jag kan också kommunicera mina begränsningar så jag inte lovar för mycket och gör folk besvikna. Så som jag gjorde förut när jag hade - av barndomsskäl - svårt att säga nej och sa ja till alla men gjorde hälften besvikna. Jag har slutat med det och jag får inte ångest av att säga nej på samma sätt längre. Jag har hittat ett förhållningssätt till bloggen också som jag mår bra av. Jag är så glad för det för jädrar vad jag får tillbaka från er varma själar här inne. Älskar att det är så olika åldrar och glad för alla män som hittat hit via linkedin. Jag vågade bjussa på lite kriser genom att länka hit från den professionella ibland lite väl käcka platsen kallad linkedin. Jag mår äntligen bra av att blogga❤️ Det är för övrigt dag 4 som symptomfri nu och det känns så skönt! Jag skulle inte få för mig att träna än för att lungorna känns möra på nåt märkligt sätt som att det varit med om ett krig och nu slickar sina sår. Känner ni Coronadrabbade och tillfrisknande igen det? Men det är dag två jag går runt i träningskläder för att ge mig en liten glimt av den efterlängtade framtiden då jag får träna igen. Jag gör så ibland, agerar som att det jag drömmer om redan har hänt. Att gå i träningskläder är att dra till sig manifestationen att snart få träna. Law of attraction och så vidare, men det får vi ta en annan gång. Nu ska jag njuta av lördagen och min familj. Tack tack tack för alla fina ord, jag läser varje kommentar❤️
