Vilken dag Pascal och jag fick igår. Ett äventyr till det vackra Furuboda Folkhögskola som jag väldigt gärna skulle vilja åka tillbaka till med hela familjen. Jag fick ett pris för att jag lyfter rättigheterna för personer med funktionsvariation. Jag blev så glad för priset Jag höll ett tacktal och bröt ihop i vanlig ordning men hämtade mig och höll vidare. Jag fick krama en pappa till en person med Williams. Så mycket förståelse och samhörighet utan att behöva säga särskilt mycket. Det var så fint. Jag fick även träffa flera av eleverna på skolan. Varma kramar och nån som jag kramade länge för efter att hon läst min bok Medan han lever så vågade hon bryta tystnaden. Hade det inte varit för familj och barn hade jag stannar kvar och kramat henne hela eftermiddagen. Hennes tårar mot mitt bröst medan jag höll om henne länge. Det var en av de finaste ögonblicken i mitt liv, att få ta emot när en annan överlevare gråter. Pascal kramade om henne också, det var helt magiskt ögonblick då vi fick vara där tillsammans för henne. Känslan på platsen var ren kärlek. Alla som jobbade och bodde där. Om man som jag, tror på Gud så tror jag att det var så det var tänkt från början. Den känslan jag fick där. Det var lättsamt, trygg, kärleksfullt och innerligt. Tydligen dras Furuboda med ekonomiska problem som konsekvens av att man skurit ned på LSS-stöd så kan färre elever med funktionsvariation ta sig dit. Jag ska höra lite mer om hur det står till så sk vi se om jag kan ordna en insamling kanske genom att visa er hur bra eleverna får det där. Vi får se. Priset var så fint, det här med livspusslet när man är funkisförälder. Och sen färgerna passar ju huset perfekt!
