Jag har precis sett färdigt Svinalängorna. En film som jag har hört kommer skaka om en, få en att gråta och dessutom vara svår att smälta. Jag grät massor i en scen, men resten var tragiskt nog inte chockerande för mig eftersom jag har sett det. Både i vänners familj och egen släkt. Jag tror filmen är värre för personer som haft en bra barndom. Jag växte ju upp i Bredäng där minst tre personer i min klass hade en förälder som var alkoholist. Jag skulle inte bli förvånad om det var så i alla klasser där. Jag minns det så väl. Vi skulle på en kompis 8-årskalas, men hon ville inte släppa in oss kompisar som stod utanför dörren. En förälder till oss sa "Men va inte fånig", drog upp dörren och där låg hennes berusade mamma i köket. Hon försökte ta sig upp men utan framgång. Min kompis skämdes, men jag tyckte att det var hennes mamma som skulle skämmas. Det är verkligen sorgligt att barn ska ha det så som många barn i världen har det. Det är tragiskt att familjehedern - som barn omedvetet värnar - gör att de inte berättar vad de är med om. Det är tragiskt att familjeheder gör att inte ens vuxna vågar berätta tragiken de varit med om. Familjeheder... jag skulle vilja skriva en bok om det i framtiden. Jag tror det är otroligt många som lider av det stora som små. Och familjeheder har ingen nationalitet eller religion - det finns överallt inte minst hos svenska familjer. Jag tror världen skulle vara så mycket lättare utan familjeheder. Om folk slutade associera sig med sina blodsband, vi är individer oavsett blodsband. Pedofiler har familj, alkholister har familj, Breijvik har familj, många galningar har familj. Men hela familjen är inte galningar för det. En galning är en galning, punkt slut. /Elaine, tacksam för sin familj.
