Jag ska ha fler möten med psykologen denna vecka för adhd-utredningen. Men saker som gör mig slut är fan livet som småbarnsmamma och planeringen det tillför. Man måste liksom planera och hela mig hjärnkapacitet får inte in en hel vecka, knappt en dag. När Gustav säger ”ska vi planera dagen” så slocknar livsgnistan i mig. Inte för att planering inte behövs utan för att jag inte kan tillföra så mycket. Jag har extremt svårt att hålla fokus på saker som inte intresserar mig, som kallprat. En normal människa verkar kunna dölja ointresset men min blick kan skena iväg till något annat utan att jag märker det. Och när jag ser tillbaka på sällskapet så märker jag de där blickarna av ”oj vad arrogant” och då inser jag att det har hänt igen. Jag har tappat fokus och jag skäms så för det. Särskilt eftersom jag är en ängslig person som vill vara snäll, aldrig få folk att känna sig mindre värda. Jag kan ha en plan på morgonen men det blir nästan aldrig så mot kvällen. Jag misslyckas med mina vardagsbestyr varje dag. Det är egentligen bara jobbet som fungerar, där är jag högfungerande. Märkligt. Jag längtar tills jag har en plats takeaway kopparna och inte går ut med vanliga koppar. Om det kommer hända. Jag förstår inte hur livet ska bli organiserat av mig. Det känns lika osannolikt som att bli torr av att torka sig med vatten.. Jag har varit så här rörig hela livet så det är svårt för mig att gå utanför mig själv och berätta hur jag fungerar, vad jag lider av. Det var bara det att i frågeformulären så gav jag 5 av 5 när det gällde på saker som ställde till det för mig varje dag. Så har det alltid varit. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi trott att min hjärna spelade mig ett spratt. Eller att det finns medicin för det. Jag lovar att berätta allt i utredningen, diagnosen och om jag får det så effekten av medicineringen. Jag kan tex bara genomföra saker om jag har en skarp deadline i närtid.
