En kollega kom fram och gratulerade mig för min graviditet. Saken är den att jag bara har gått upp i vikt och tydligen var snacket igång bland övriga kollegor som sagt att jag var gravid. Jag blev så paff och reagerade med att skratta. Men kände mig ganska ledsen efteråt. Hur ska man tackla sådana situationer? I feel you! Jag tycker att du ska säga det att du blev ledsen. Ofta så säger man ju inget för att man tänker att personen inte menade något illa, men poängen är ju att det gör ont. Jag skulle ge kollegorna chans att sluta göra bort sig och berätta att "jag är inte gravid, jag har gått upp i vikt. Och frågan gjorde mig för övrigt ledsen". Det är så att en kille jag skrivit med verkar använda tystnadsmetoden för att typ straffa mig! Han kan vänta fler timmar, ibland dagar med att svara även fast jag vet att han tycker om mig. Vet ej vad jag ska göra, vad hade du gjort? Men är inte bara det där The Game. Inte vara för tillgänglig. Det var sååååå längesen jag var singel, men jag minns det där. Det där är inte härskartekniker det är ju bara att spela spelet, inte verka för angelägen. hehe! Hur hanterar man människor som skuldbelägger andra? Jag tycker det är jättesvårt att inte ta åt mig och få dåligt samvete även om jag vet att det inte är bara mitt fel. Till exempel har jag en kompis som brukar beklaga över att vi inte ses så ofta och att jag inte hör av mig. Men tidigare när vi försökt träffas är det han som inte har kunnat. Har påtalat flera gånger att han inte har kunnat, men ändå är det jag som får skulden… Martyrmetoden. Jag tror inte att det är medvetna om det men jag var en martyr förut och min kusin gav mig faktiskt feedback.Hon sa att "elaine istället för att säga NU ringer du, så säg "vad kul att du ringer". Istället för att säga "varför hör du aldrig av dig" så säg "så kul att se dig det var längesen jag har saknat dig". Jag tror vi behöver vägleda martyrerna att inte skuldbelägga utan känna att man umgås med en kompis inte med dåligt samvete. Mitt ex provocerade mig. Kände liksom inte att jag kunde säga nåt tillbaka. Han ville få mig arg. Hur gör man med sådana personer?T Time out for anger management. Jag blir sällan arg på Gustav men förr när jag blev det så brukade jag ta en promenad och hitta tillbaka till humöret. Men jag tror man behöver prata med varandra om HUR man pratar. Att säga något i stil med "Vi måste hitta ett nytt sätt att snacka med varandra för på det sättet du pratar med mig nu fungerar inte, det gör mig bara förbannad så vi får hitta ett nytt sätt". Hur ska man som introvert göra i en situation där man blir totalt överkörd av en burdus, härskande extrovert, när man vill få tala till punkt och bli lyssnad på? Säg värdeladdade ord som "jag var inte klart" "nu avbryter du" "Jag var inte färdig" och håll upp en stopphand för att visa det också. Men var inte tyst för det biter inte på oss extroverta när vi kör över, tyvärr. hur bemöter en en person som alltid uttalar sig som att allt denne säger är sanningar? "Så här är det..." "så här gör man" osv även om det som sägs inte är sanningar på lång vägar Då säger man "jaha, det tycker du?" "Hur kom du fram till den åsikten". Så gör om sanningen till en åsikt. Men va trevlig när du gör det. :) Min sambo överreagerar lätt på små saker som jag säger, saker jag aldrig hade reagerat över. Hur bemöter jag hans överreagerande på bästa sätt? (Det slutar alltid med att jag ber om ursäkt tills allt är okej igen Säg "Jag tycker dina reaktioner inte står i proportion till det jag gör. Jag vet inte vad det är jag gör som gör att du reagerar så starkt, men jag vill gärna prata om det". Saken är den att Gustav hade det snacket med mig och jag insåg att jag kom från en rätt dramatisk familj. Så jag slutade helt enkelt att skrika för att Gustav sa att han inte kunde leva med skrik. Tack för SÅ bra frågor! Fortsättning följer för frågorna är sjukt många om just härskartekniker. Jag har ju skrivit en bok på temat så vill ni fördjupa er finns pocketen här.
