"Det ligger frost på balkongen." Så låter det vid vårt frukostbord. Jag tänker på att det ligger folk på gatorna. Igår var vi på middag och samtalsämnena var "De sega kommunerna" och flyktingmottagandet. Frågor som "varför gör dom inte mer?" dök upp. Vi satt där ett fint sällskap, i fina kläder och bekymrade ansiktsuttryck. Vi satt i värmen bland tända ljus och lyssnade på jazzmusik. Utanför glittrade frosten, utanför låg den nyanlända kylan, utanför våra hem - flyktingar, eller ett ännu bättre ord för att beskriva det - medmänniskor. Jag tog en mun av mitt varma kaffe och ställde Den obekväma frågan som varje medborgare borde ställa sig: Varför gör inte vi något? Det var tydligen en bra fråga för det blev alldeles tyst och vi funderade. Kommunen är bara en reflektion över det svenska samhället. Kommunerna behöver oss för att förse flyktingar med hjälp, det gör mycket men kan inte göra allt. Jag är så trött på politikernas snack om integration. Jag vill inte höra ordet, jag vill se hur integration ser ut. Stefan Löfven, agera integration! Har du ett rum över kanske? Ta in några medmänniskor i nöd dit. Var den där ledaren som agerar på det sätt du önskar att dina medborgare agerar. Inspirera. Frukostbordet i morse. Mamma, Gustav och jag pratar. Jag kommer på att vi har ett rum över och att mamma har ett rum över. - Vad säger ni, ska vi låta några bo hos oss, säger jag och det blir stora ögon vid bordet. Är det så att medmänsklighet chockar idag? Jag undrar kort vart det är kallast, ute eller i våra svenska hem? Mamma uttrycker sin rädsla över att man råkar ta hem en Isis-anhängare, Gustav vill inte att vår hjälp ska gå ut över barnen och jag? Jag börjar gråta. "Hur ska det gå för världen om inte ens de som är närmast mig förstår att vi måste agera nu och inte vänta på nån kommun". Gustav säger att vi ska börja som kontaktfamilj och sen ta in någon hos oss så både hen och vi kan känna oss trygga. - Mamma varför gråter du, frågar Matheo. - För att det bor folk på gatorna och de är kallt ute. Mamma vill hjälpa dom. - Jaha, ska du hjälpa dom? - Ja Matheo. - Kan dom bo här? - Vi ska se vad vi kan göra. - Vi ska hjälpa. Älskade unge. Jag pratade länge med farmor Inger som tog emot flyktingar under andra världskriget. Folk bodde hos hennes familj trots att det var brist på mat i Sverige, med dörrarna stod öppna. Varför gör dom inte det nu? "Det var norrmän, danskar, finländare och judiska personer. Det var lättare med språket." Jo men i grund och botten så var det människor precis som nu. Hur låter det vid era frukostbord kära läsare? Stefan Löfvén, har du ett rum över? Vad sägs om att skita i att hålla det där retoriska talet och vänta på goda betyg från oss retorikexperter. Är det inte dags att vi slutar mäta politiker efter vad de säger och istället efter det som de gör? Säg inte "integration" sjuttio gånger i nästa tal för att någon medietränare har lärt dig det. Agera integration sjuttio gånger! Var inte den där ledaren som snackar snyggt utan ledaren som agerar autentiskt. Integrera! Löfven, har du ett rum över? En obekväm fråga kanske men jag måste ställa den till dig och till mig. Mitt svar? Det har jag. Jag kanske inte är Sveriges statsminister, men jag har för avsikt att agera så som jag önskar att du gjorde Stefan, så som jag önskar att alla svenska medborgare skulle agera - medmänskligt. Du har flytt ett krig, det är kallt ute, du knackar på en dörr. Vad hoppas du att dörrägaren gör? Gör detsamma du också.
