Jag mår så bra. Bra människor omkring mig, familjen mår bra och vi har en rensning av hemmet på G. Jag älskar att rensa. Jag är helt onostalgisk kring det vilket känns himla skönt. För Gustav är det ju värre då han är en samlare. Men men, det ger sig. Jag är av den filosofin att dammar något hemma som någon annan kan ha stor glädje av så ska man ge det till den som kan ha glädje av det. Vad kul det var att läsa era tankar om nära vänner. Jag såg att några av er sa att jag är en hycklare som tog en fika med Camilla från Bloggbevakning. Jag vet inte om folk är av filosofin att man ska vara fiender för livet? Jag tycker det var jättesnällt att hon hade medicin mot min urinvägsinfektion och väl på plats en present till Pascal. Jag ser inte poängen i att fortsätta vara arg på någon som förklarat sig till mig och dessutom är snäll mot mig. Sen är tonen på bloggen ändrad och det tycker jag är bra! ”Hon är ju inte din barndomskompis, du sa att du bara umgås med barndomskompisar”. Herregud, tänk om man hade haft lyxen att kunna umgås med barndomsvänner jobbtid. Camilla är en branchkollega i influencersbranchen, klart det är intressant att träffa henne! Strategiska möten i jobb är inget konsigt, däremot skulle jag inte ägna min fritid åt det. Åka på semester med någon för att hen är känd. Skulle heller inte tillbringa fritiden med någon bara för att hen har anseende eller kan tillföra min business något. Nån måtta får det vara. Men på jobbtid? Såklart! Det är därför man jobbar! Men tänk er de som är kändisar som får kompisar bara för att de är kändisar. Eller för att de är rika, eller något annat som inte har med dem som person att göra. Det måste vara hemskt. Att bara vara en bricka i ett spel eller ett trappsteg på väg upp för andra.
