Pernilla är den där goa grannen som läser bloggen och som alltid har den bästa timingen när vi springer in i varandra. Sist var det när jag var ledsen över att jag inte var gravid. Det var hon som sa "va faaan" och gav mig en kram. Så skönt! Nu hade vi båda en lite sämre start på dagen. Jag hade lämnat av Matheo på föris och han blev så sjukt ledsen jag gick att det kändes som första gången igen. Det är fan inte naturligt det här med att lämna bort sitt barn bara sådär. I alla fall inte för mig. Men tack och lov var Lena där, men han hade ju inte sett henne på en vecka. Här traskar jag mot dagiset med magont. Hur som så frågade jag Pernilla om hon ville ha en kopp te. Efter år som grannar så kom vi äntligen till skott. Så typsikt med tanke på att hon flyttar snart. Jag bondar alltid med grannar innan de flyttar. Förutom Eva då, gud vad längesen jag träffade henne. Världens mysigaste granne. /Elaine, traskar till gymmet för att träna bort lite sakna-matheo-tankar.
