Ni har varit så fina och stöttande i bloggen att jag saknar nästan ord. Jag är så trött och känslomässigt slut att blogga och jobba är det jag orkar med. Jag är så glad att jag kan göra det hemifrån och att kollegor och vänner förstår. Jag är tacksam att meningen ”jag orkar inte prata om det” räcker. Jag får bäst ut känslor i skrift inser jag. Jag har precis lagat mat till barnen, försett mig med mjukiskläder och ska till mina kusiner Joel och Emil och hänga. Där kan jag somna på soffan, gråta, vara tyst och garva på samma kväll utan att det skulle vara konstigt eller en ansträngning. Idag hann jag i alla fall med några bra saker och jag hann sörja det andra också. Det var längesen jag var så här ledsen. Jag minns de dagar då grundglädjen var på topp. Det är så speciellt och lärorikt att ha en grundsorg istället. Men jag tror på att låta det vara så känslomässigt och fatta intellektuella små glädjebeslut. Som att fixa håret för att det är roligare med fint hår, roligare med pigga naglar. Imorgon ska jag försöka mig på att träna, det kanske går åt skogen men jag kan fira ambitionerna. Glädjen i det lilla, eller ingen glädje alls för tillfället. Det är inte farligt att ha sorgsna perioder när omständigheterna talar för att det är logiskt. Det är farligt att fastna, det är väl då det kallas depression. Jag är inte deprimerad, jag är ledsen och givet mina omständigheter så är det faktiskt sunt. Tack för att ni öppnar upp, berättar att ni kan relatera, känna med och ibland lockar mig att se det annorlunda. Jag kan inte nog tacka eller förklara hur mycket ni betyder. Tack❤️ och ha en underbar helg. Älskar er❤️
