Farfar 2008 Jag tryckte på portelefonen, efter fyra signaler svarade en för mig främmande men ändå bekant röst - farfars. Han tidigare starka stämma hade bytts ut med ett darrig knappt hörbar. Förut brukade han säga "Är det Elaine? Bra! Välkommen!". Denna gång fick han anstränga sig för att säga samma ord, han sa orden men stadigheten var borta för rösten svek honom. Jag åkte upp tre trappor, dörren som alltid brukade stå på glänt med min farfar leendes bakom dörren, den dörren var nu stängd och jag hann fram till ringklockan för första gången i mitt liv. Ringklockan var svart, liten och hård. Jag insåg där och då att jag aldrig hade behövt trycka på den förrän nu. Min kusin Katariina öppnade. Jag gick in i vardagsrummet och där satt lilla farfar med sina späda axlar som knappt nådde över rullstolsryggen. Jag pussade honom på kinden och han kallade mig sin älskling. Jag är glad att han kan prata igen, en späd röst är bättre än ingen röst alls. Farfar var ledsen, katariina var ledsen, jag var ledsen. "Det är livets gång" säger många, men måste det sluta så här? Farfar hade inte varit utanför lägenheten på fyra dagar. Är det så det ska vara? Min farfar som för en månad sedan hade ärenden varje dag sitter i sin lägenhet. 11 besök från hemtjänsten per dag, men är det ingen som tar ut honom? Hur ska jag få min farfar att le igen? Gå honom att känna att han inte bara får livsuppehållanden utan att han kan få njuta av livet också? Jag tänker inte sitta och ha dåligt samvete, det tar mer energi än att faktiskt göra något. Jag vet att jag har en deadline om 10 dagar. Men jag har bara en farfar och jag tänker lägga så mycket tid jag kan på honom. Jag vill att han lämnar jorden med ett leende på läpparna och kan jag ge honom ett om dagen så skulle det göra mig otroligt glad. Farfar och jag 2011-06-10 då vi firade att han fyllt 90 år. Vår dialog från 90-års dagen förra året. Jag: Farfar vad ska du fira din 100-års dag? Farfar: Nej flicka lilla, så länge vill jag inte leva. Jag: Risken är stor att du gör det, du simmade fyrahundra meter i morse. Farfar tittar på Inger: Nåväl, fest blir det definitivt! Jag tittar på farfars hår: Tänk att du har hår farfar, det är väl lyxigt Inger?! Farfar ler: Jag har hår och så har jag Inger! Inger skrattar lite generat. /Elaine, ska bli som farfar när hon blir stor. Farfar och Inger hos mig 2008, en vecka efter deras första blinddejt som jag ordnade. Dom tyckte min photobooth var himla skoj. /Elaine, torkar tårarna och åker förbi farfar på morgonen.
