Det här är jag innan semestermardrömmen börjar. Innan jag inser att det här med vattenland är nog ingen bra idé för en småbarnsfamilj med en tiomånaders. Jag sitter bara där med morgonens första kopp kaffe, helt ovetandes om att jag kommer trycka i 35gradig skugga på ett högljutt vattenland i 4.5 timme med en slingrandes rastlös bebis som är alldeles för liten för alla attraktioner så vi gör bäst i att passa allas grejer. Jag längtade hem varje minut. Frågade vad klockan var. Fick snälla blickar och uppmuntrande ord som var guld värda. "Dom stänger 18.00" berättade någon medan alla badade och jag kände svetten rinna ner för låren och afrot sitta aom en kladdig diffus hjälm runt huvudet. Vet inte varför Gustav hade förmånen att bada med Evelyn och Matheo. Jo för att jag har tuttarna. Fan. Klockan 17.30 äter barnen glass och någon säger glatt att stället inte stänger 18.00 idag utan 20.00. Där får jag nog, "I helvete att de gör!". Jag packar snabbt som satan busvisslar till mig Gustav och Matheo som sitter längre bort, jag drar två risiga semestervagnar mot parkeringen med ett barn i varje vagn. Jag bryr mig inte att det går trögt och sicksack vara vi närmar oss utgången. Jag vill gråta att en blandning av panik och lättnad när vi kommit ut från vattenlandet och är på parkeringen. Väl hemma är jag passivt aggressiv av alla timmar. Jag känner mig som en sopa som inte bara kan vara lycklig för att alla andra i familjen har ju haft underbar dag. Matheo synar mig. - Mamma är du på dåligt humör. - Ja, jag tappade bort det därute jag går och hämtar det. - Men mamma, det går ju inte, säger Matheo och skrattar. - Jorå, en timme och en bok behöver jag. Hejdå. Sen går jag ut. Läser 70 sidor i min tarmbok och kommer in igen och ler stort. - Jag hittade humöret! Matheo ler tillbaka och jag läser Sambakungen för honom tills jag börjar gråta (av boken, den är så fin och sorglig). Men det får jag skriva om en annan dag. Och allt detta skedde efter fotot ni ser togs. Tänk vad lustigt vad lite ett ögonblick fångar.
