Jag har mått hemskt. Men snart är det över. Innan sommaren undrade jag varför min mens var så oregelbunden. ”Det blir så i din ålder, säkert klimakteriet” sa gubbjäveln till gynekolog. Jag trodde det en hel sommar, men man kan säga att han hade fel och saker gick inte så bra. Jag vill inte gå in på mer detaljer än så men mitt psyke har inte varit det bästa. Jag kämpar med ångest, kroppsångest, brustet hjärta, svek i familjen. Förbannar mina elaka tankar om min kropp, förstår inte hur de kan formuleras och finnas i min närhet. Det är så grymt med tanke på vad jag har gått igenom. Försöker skämta bort det, visa självdistans och bjuda på en ”ryggvagina” men innerst inne så fastnar skrattet i halsen. Det är inte alls kul. Jag känner mig så ensam, så överkörd och ledsen. Känns som jag slits mellan olika viljor och måsten utanför. Fyra dagar kvar tills boken ska vara klar. Jag ska packa min väska. Ta med en meditationskudde och åka bort tills jag är klar. Slicka mina sår, leverera bokhelvetet, stänga av telefonen och bara vara med mig själv och min bok. Jag är slut. Helt slut. Jag kommer tillbaka på måndag. Jag ska bara vara med mig själv en stund. Älskar er. Tack för att ni förstår.
