Jag älskar min nya frisyr och de fina slingorna/toningen Deshi har gjort. Men det bästa är det som ligger bakom mitt leende. Igår blev det klart att jag ska bli Läkarmissionens ambassadör 2014 och åka till Sydafrika och Mocambique för att besöka deras barnhem nästa år. Jag känner mig alldeles salig, tacksam och utvald. När jag satt hos mitt förlag som ordnade den kontakten och de berättade om alla dessa barn och vad de hade varit med om. Vad gjorde Elaine då? Jag började fulgråta och sa: Jag kan inte höra mer, jag orkar inte!" Hur sjutton ska det gå när jag väl är där? Jag kommer krama ihjäl varenda unge, se dem i ögonen och förklara hur fantastiska dem är. De förklarade att hotellet jag kommer bo på är helt ok. "Ok"? Jag bryr mig väl inte om något hotell. Det känns som att de dagar jag är där så vill jag vara det all in. Skulle gärna bo på barnhemmet och hjälpa till som alla andra istället för att vara en betraktare. Mamma säger att jag har ett för öppet hjärta. "Du kommer vilja ta med dig alla barn hem till Sverige eller vilja stanna kvar." Hon har rätt. Det kanske är en överkänslig reaktion, men Gud vad jag önskar att fler kände så. Jag känner att jag vill ge dessa barn positiva förebilder som de kan se upp till, gärna svarta. Kanske låter konstigt för er andra, men det betyder otroligt mycket med förebilder man känner igen sig i. Önskar att jag hade en bok som hette afroprinsessan. Sen måste jag börja ha mitt afro långt innan jag åker till Sydafrika och fortsätta ha det. Viktigt att vi publika visar på andra ideal än det vita. Jag älskar ju mitt afro, men det är så jobbigt att ta hand om. Nuf' said. Nästa år åker vi till Sydafrika bloggen och inte the fancy delarna utan där verkligheten finns. Jag längtar!
