Det är så roligt att titta på bilder från singeltiden, när jag sitter 25 år gammal i en bar i New york och ser lite klurig ut. Vad tänker jag egentligen och vad tusan har jag på mig? Det spelar ingen roll för jag har på mig ett självförtroende! Jag vill veta och dela med mig för er som vill veta vägen till Gustav och tiden innan jag träffade honom. Jag var en rätt galen singel, flirtig och flyktig. Jag har alltid satt mina kompisar i första rummet så jag tror att de killar jag dejtade upplevde mig som en player. Jag var ju aldrig tillgänglig och valde alltid vännerna när pojkvänner satte det jag tyckte var onödiga ultimatum. Bra självförtroende hade jag också oavsett om jag vägde 90 eller 60 kilo. Jag tror inte att det sitter i vikten, det sitter i huvudet. Och det sexigaste som finns är ett bra självförtroende kombinerat med bra självkänsla och självdistans. Det fanns pojkvänner som kunde säga "borde inte du träna?". Men det tog aldrig på mig utan jag log bara och sa något nedlåtande i stil med "borde inte du lobotomeras?". Sen gick jag vidare på nåt elakt sätt som fick dem att förstå vilken eftertraktad kvinna de hade förolämpat. Usch och haha på samma gång. Jag var lite elak som singel. En kvinna med många superlativ åt dem hon dejtade men väldigt lite substans bakom orden. En kvinnlig motsvarighet till latinotypen. Sen träffade jag Gustav och då var inte den kaxiga bruden vid baren så kaxig längre. Haha. Hur var ni som singlar? Manslukerskor, latinolovers, blyga violer, trånande efter kärleken?
