God kväll folket! Jag står och väntar på Matheo, tänker att vi ska ha lite kvalitétstid han och jag och göra läxor på Fru Marias bak. Här får ni en klassisk fötter mot asfalt och-löv -bild. Jag hade ett sånt fint samtal med Navid Modiri om pappa, internetkulturen, svart eller vitt tänk och om att simma i gråskalorna. Det låter flummigt men var så himla fint och konkret. Fick ett litet breakdown som kändes mer än det syntes. Det kom när jag pratade om pappa när jag föreställer mig honom som barn. Det blev ett sånt fint samtal som ni både kan se här: Och lyssna på här: Jag hatar inte alla män, jag hatar min pappa. Om att förstå pappa utan att förlåta honom och hitta friden i det. Om det pratade jag om med samtalsmästaren Navid Modiri i Hur kan vi? - Eftersnack. Och även om det falska löftet om att vi blir fria när vi förlåter våra förövare, när förövare blir fria när de säger förlåt. Men jag kommer inte stå där med öppna armar om det skulle hända utan jag kommer gratulera till förmågan att säga förlåt och önska fortsatt trevlig resa till helvetet. Att pracka på våldtäktsoffer befrielse i att förlåta är att pracka på för mycket. Kvinnor som våldtas varje dag, Pojkarna som blev våldtagna vid kyrkogården, barn som våldtas varje dag, inte fan ska de förlåta. Det ska inte behöva tänka på förlåt(else), det ska förövarna göra. Men jag ska säga att jag hatar honom inte längre. Jag tycker synd om honom. Någon av skrev så fint att jag ger mina barn det jag inte fick. Men jag ger dem även det pappa, farfar och gud vet hur långt bak den kärlekslösa kedjan går. Det är ren terapi att se dom ha det bra. Tack för att ni påminner mig, det betyder så mycket.
