Kan ni småbarnspäron känna att ni saknar tid med er partner? Gustav och jag bor ju under samma tak, men vi ses ju inte riktigt. Vi umgås inte särskilt mycket. Man lagar mat, lägger barnen, kollar på en serie ihop om inte en av oss är helt slut och somnar eller om vi har olika seriepreferenser för tillfället. Just nu kollar Gustav på mycket av det jag kallar för "pang pang filmer" med hög testosteronhalt. Jag kollar på lite hjärndöda houswifes of Atlanta där kvinnorna är salongsberusade eller jättelilla varje avsnitt och ber om ursäkt för gårdagens fylla i nästa avsnitt. Gud. Ni hör ju. Jag kommer ihåg när jag hade som mål att gå på tolv dejter med Gustav per år. Vi har inte gått på dejt på 1 år. Men samtidigt så käkade vi lunch ihop p jobbet och försökte kalla det en dejt. Men eftersom vi jobbar tillsammans och bor tillsammans så är det ju inte jättemycket vi kan prata om som "vad som hänt". Så måste ju många par känna som jobbar hemifrån dessa tider. "hur var din dag på jobbet från hemmakontoret" det är ju inte superspännande. Jag har väldigt lite input att ge Gustav eftersom vi upplever samma saker. Men däremot så trivs jag väldigt bra i tystnaden med Gustav. Och trots att vi bor och jobbar ihop och är i samma byggnad precis hela tiden så kan jag sakna honom och dejterna tillsammans. Jag längtar tills världen ändras till det sällskapliga igen. Känner ni samma samtalstorka med era partners?
