Igår kväll när vi nåddes av nyheten att Avici var död så gjorde vi säkert som många andra - tittade på dokumentären om honom. Det var så hemskt att se vilken ohälsa hans jobb orsakade honom. Att han bara körde på för att han skulle vara tacksam men också hur hans omgivning inte hejdade utan snarare verkade köra guilttrips på honom. Jag kan tänka mig att det är vanligt för artister att känna det där ansvaret. Men att han får ett utbrott mot sina medarbetare när han verkligen inte vill jobba "Jag kommer att dö, förstår ni det". Ett fint ögonblick i dokumentären är när han är lycklig och inser att han är introvert. Bitarna faller på plats över varför han inte gillar att stå i centrum, göra gester till ett folkhav medan eldar, fyrverkerier och laserstrålar följer hans kroppsspråk. Jag kan inte tänka mig nåt mer obehagligt för en person som verkligen inte vill stå i centrum - en introvert. Gud! Han skulle ju få sitta i sin studio och bara få vara kreativ tillsammans med ett fåtal. Panikångesten han kände när han fick upp pulsen och därför inte vågade träna. Alla vi som lidit av panikångest måste ju känna igen det där. Usch. Jag tycker det är så tragiskt att han gick bort. Det verkar som att drömmen slukade honom och han blev slav under den. Ni kan se dokumentären på svtplay. En sak jag har lärt mig av den är att verkligen vara lyhörd för när personer runtomkring mig säger nej, att de varken vill, orkar eller är nära sin gräns. Att pusha gränsen med frågor eller förhandla sig till något som är en bit bort från nej, är inte ok. Aldrig ställa frågor som stressar folk desto mer eller ger dem dåligt samvete för en tydligt dragen gräns. Jag hoppas att arbetsplatser med chefer som räknar pengar istället för välmående tänker till. Jag hoppas att ni som är stressade och mår dåligt på era jobb säger till. Och lyssnar inte chefen. Gå. Du kanske förlorar pengar, men det är inte lika tragiskt som att förlora sig själv. Ta hand om varandra❤️.
