Jag försöker verkligen att vara positiv, men just nu känner jag mig så ledsen. jag sörjer den där missförstådda flickan, tjejen och kvinnan. Hon som folk ler snett åt för att hon är så virrig inte kan genomföra enkla saker som att stämma träff "tror du att du är viktigare än oss eller". Att ha lite offentlighet på det gör ju direkt att man betraktas som divig vilket jag förstår. Men jag blir så ledsen över att jag inte haft en förklaring under fyrtio års tid. Det känns som en diagnos blivit "man kan inte räkna med henne" det blev Elaine. Tänk om jag kan få säga, det var aldrig jag det var adhd. Det skulle kännas befriande men också otroligt sorgligt eftersom så mycket vatten runnit under broarna. Den här veckan har jag bett om ursäkt till kollegor flera gånger. När Farhad frågade hur det var med mig bara "hur var helgen" så bröt jag ihop. Jag tycker inte det är farligt att gråtkalasa men det känns som så mycket sorg kommer fram nu. Jag går ju traumabehandling samtidigt så jag vet inte vad som är det ena eller det andra, men jag vet att jag verkligen tar tag i problemen och är nära svar för vad det är. I mitten av december är utredningen klar. Ni kan väl hålla tummarna för mig. Känner ni igen er i vad jag går igenom så skriv gärna. Jag tror aldrig era kommentarer betytt så mycket som nu. Stor kram och tack
