Oj vad jag kämpade för att inte börja gråta idag när jag föreläste för 400 kvinnor här Tromsö. Det gick åt fanders, men det gör ingenting. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta tills jag kan prata om farfar utan att bryta ihop. Jag saknar ju honom nåt galet mycket och vissa dagar, som idag, så är det värre med den saken. Hur som så är jag på väg hem till familjen. Kommer tyvärr att landa när Matheo redan har lagt sig, men så är det en dag imorgon också och i övermorgon. Och nästa vecka då vi ska till Spanien igen. Det här hade jag på mig idag. /Elaine, läser en ljuvlig bok på Tromsös flygplats.
