Från pärm till pärm. När jag hade läst boken hade jag en sorg i bröstet. Över att rädda ett liv kostar 100 kronor som mamman inte har till sitt barn. Uppgivenheten. Att folk dör i cancer. Att barn i Matheos ålder sover på gator och försöker hålla sig varma med hjälp av plastpåsar. Men också ledsen att det finns relationer där man låter sin respektive veta att hen inte kan. Hur tjuvnypen blir så många, vardagliga att man tillslut tror på dem. Jag skulle vilja vara där hos varje kvinna/man som blir nedtryckta i sina relationer. Varje gång Lotta fick en nedlåtande pik av sitt ex så spelade jag upp ett svar på tal för att inte bli för ledsen. Jag gjorde om scenen och kanske lite för hårt, men fan vad skönt det kändes. Som när hon försökte laga mat och han föste henne åt sidan med orden "du klarar det inte, jag tar över". Hon kapitulerade och antog att han hade rätt. Jag kokade när jag läste det så här är min scen. Lotta rör med stekspaden bland köttbullarna i pannan och maken säger "flytta på dig du klarar inte av det här". Lotta höjer stekspaden och riktar den hotfullt mot maken. "Klarar av? Du jag kanske inte lyckas steka köttbullarna till perfektion men visst fan klarar jag av att laga köttbullar. Och du, jag klarar även av att köra upp den här stekspaden i ändtarmen på dig om du någonsin säger vad jag inte klarar av igen. Du ska äta mina köttbullar även om de blir kolbitar och du ska ska ut på gatorna och dansa lyckomoves för att jag försöker göra något jag annars inte gör. Du ska hylla mig. Fatta!" Maken sätter sig på stolen och Lotta fortsätter laga köttbullarna. Hon tittar på 'den fina' Balsamicon han köpt från resan i Italien, höjer stekspaden och drar efter andan. "Sen ska du hålla käften också." säger hon och ställer fram 10 gyllenbruna köttbullar. Maken håller käften och äter. De var de godaste köttbullarna han hade ätit i hela sitt liv. Men han vågade inte säga det. Han tuggade i dig dem och tystnaden. Lotta njöt av tystnaden, och tog en klunk av ett billigt vin hon hade valt. Vinet var gott, det var allt som räknades. Vinglaset i ena handen och stekspaden i den andra. Katten strök sig mot hennes ben som en bekräftelse på att hon kan. Efter jag spelat upp scenerna för mitt inre kände jag mig både ledsen och tacksam. Jag gick upp ljudlöst och satte mig i Gustavs famn. Han höll på att jobba men jag kommer alltid före datorn. Jag andades in hans hals, kände hans hår mellan fingrarna och spelade upp allt han sagt och gjort för mig genom åren. - Gustav jag vill skriva barnbok - Bra! - Gustav jag vill skriva krimbok. - Kör! - Gustav jag har lagat mat! - Duktigt min baby är. - Gustav jag har lagat äcklig mat. - Duktig min baby är som försöker i alla fall. Sen får han mig att skratta varje gång jag försöker snärja honom i mina frågefällor. Vi kollar på The Divorce och Jessica Parker kysser ngn i serien. Jag: Vad skulle du göra om hon kysste dig. Gustav skrattar nervöst: Hon är inte min typ. Jag finurligt: Gustav vad skulle du göra om Beyonce kysste dig. Gustav börjar garva och får lyckliga ögon: Jag skulle bli stolt och skicka en selfie till dig och bara "kolla baby" Jag ler: Det värsta är att du ser glad ut på riktigt. Gustav storler: Det är bara för att jag levde mig in i kyssen så mycket. Vi börjar båda skratta och jag säger att han är hemsk men att jag hade gjort samma sak om Beyoncé hade kysst mig. Tagit en selfie och "kolla baby". Vi pratar om att man själv nog hade kunnat bli en skitstövel utan motstånd. Gustav och jag har gett varandra motstånd. Hade han kritiserat min matlagning när jag försöker så vet han att stekspaden hade åkt upp i luften. Men jag tror inte att Lottas ex var dum. Jag tror att det blev dumt. Jag skulle själv blivit en skitstövel om ingen berättade att jag gjorde fel. Tystnad är en dålig metod för mig och andra. Oh well. Grym bok, många känslor. Jag älskar Gustav
