Jag har haft en helt magisk helg med familj och vänner. Jag är en sån där som älskar att vara hemma och ha nära vänner över. Nära.. jag måste sluta prata så, alla mina vänner är nära. Jag har inga andra. Att se Gabby, coolaste morsan i stan vara sådär lågmält stolt över sin Vera som tar sina första simtag i vattnet. Hur hon sitter med sitt egna Mona Lisa leende och ler över sin dotter, utan att ropa hej eller begära att vi andra ser. Hon ser ju, det räcker. Men jag såg också, lite i hemlighet och blev så stolt över min älskade barndomsvän från Bredäng. Vilken mamma hon är till sina barn och vilken vän till mig. Vi är nog lite nykära Gabby och jag. Robert Bexell med familj kom också. Vi har känt varandra sen högstadiet. Han är uppväxt i Älvsjö och vi pratade om ångesten att flytta tillbaka till Älvsjö som säkert många har till sina barndomsorter. - Jag flyttar ju inte tillbaka. - Nej, det är iofs sant, sa Robert. - För mig var buss 163 från Bredäng än klassresa till er rika vita kids som jag tyckte hade det så bra. - Och nu har du det bättre, sa Robert med sitt Robert leende som är svårt att beskriva. Ödmjukt, varmt och riktigt storebrorsstolt på nåt sätt. Jag har det inte bättre, även om jag förstår hur han menar. Jag har Gustav och våra tre barn. Jag ska inte hålla ett Miss universum tal nu men jag är säker på att jag varit lycklig nån helt annanstans bara jag haft Gustav, barnen och mina vänner. För jag vet att de är med mig oavsett om jag är en pingstvän på bokvägen eller en författare i Älvsjö. Men som Robert och Gabby garvade åt mina galna pingsttider. Jag är så tacksam att de valde att hänga kvar.
