Jag träffade upp frugan i fredags. Hon fyllde år och eftersom jag inte kunde vara ut så länge så beställde vi varsitt glas rosé och en dessert direkt. Det kändes så höstmysigt att sitta där ihop bland stirriga singlar, den kyliga höstluften och värmeljus. Det är något kyligt över stämningen i baren på Riche, något desperat. Jag har känt det i alla år jag har gått dit. Men att Rebecca och jag satt i en alldeles egen varm bubbla där kändes bra. Vi pratade ämnet som vi aldrig kan sluta prata om: relationer. Rebecca är nog den jag känner som har högst integritet och dessutom respekterar sina vänners integritet mer än någon annan. Jag vet ingenting om någon som hon känner. När vi träffas så är det Rebecca och jag, vi pratar om varandra - inte andra. Det känns så himla tryggt i dessa tider. Den här kvinnan är så vacker rakt igenom. Både ögon och hjärta blir varma av vara i hennes sällskap. Hon är den jag känner som också går sönder av alla barn som far illa i världen och det är något som vi ska göra något åt tillsammans. Jag kommer inte lämna denna planet förrän jag har gjort något stor för våra barn. Vi som kan, vi ska. Jag vägrar tro att världen är en mörk plats. Det finns mörka inslag, men de ljusa inslag är så många fler. Det är viktigt att vi som vill gott lyser tillsammans. Rebecca lös den här kvällen och det var himla fint att stråla samman.