Godmorgon mina vänner på nätet. Igår när jag kom hem från tunnelbaneturen med Evelyn så drabbades jag av världens migrän. Fick lägga mig i ett mörkt rum och bara blunda resten av kvällen. Sen hörde jag ett pip som skar som en kniv genom huvudet. Jag sa det till Gustav imorse när han väckte mig att det har pipit i huvudet hela natten. Han skrattade och sa att pipet kom från tv:n som jag glömt stänga av. Hahaha, så typsikt mig. Nu sitter jag i gymmet med en av mina favoritkoppar, den jag fick av Daniela för kanske 15år sedan. Jag har inte tränat än och har ett kundmöte som börjar om 10 minuter. Jag får göra det efter kundmötet. Jag försöker vara snäll mot mig själv i starten av mina nya rutiner. Inte gå på det för snabbt eller maniskt. Vill min kropp sova ut så får den göra det i dessa omständigheter. Jag klämmer in ljusglimtar av lycka i jobbstressen som gör mig så glad - som dansen. Jag har ett gäng lunchpass i veckan eftersom jag gett mig tusan på att bli riktigt bra på det. Men något jag blivit bra på är att fokusera. Att kunna sitta på en stol och titta ut genom fönstret när en liten fågel tar tuggor av vår lilla förbuffé. Det är stort för mig. Jag har hört talas om ”carpe diem” men att lyckas göra det också är helt fantastiskt. Jag vet, det är inte av egen kraft, det är av medicineringen men det gör mig lycklig att ha den hjälpen. Som att hjärnan på sätt och vis blir buren över alla hinder som adhd placerat ut längs livets väg. Jag läste nån artikel om att medicinen är för att tvinga oss med funktionsnedsättningen att passa in. Så är det verkligen inte för mig. Det är för att få de förutsättningar andra tar för givet. Jag är fortfarande Elaine, men jag slipper vara trött och redo att sova 14.00, jag kan sortera intryck, inte brusa upp, planera, organisera och bara få vara lugn och lycklig.
