Godmorgon vänner! Jag upplever tiden så begränsad och jobblivet så maxat. Jag saknar tid för mig själv, härinne. Där man kan skriva på en blank sida utan notiser eller andra popups. Jag gillar verkligen bloggformatet. Jag var uppe med tuppen i morse och såg all snö ligga över kuddarna som jag släppt fram när jag ropade hej åt våren. Jag har tillsammans med Nina Rung och tack vare Melinda Jacobs varit helt uppslukad i ”Saga” flickan som ska skickas tillbaka till sin biofamilj. Melinda och jag har ju blivit vänner och vår gemensamma kamp för utsatta barn slutar aldrig. Men det tog tid från bloggen. Nu äntligen har jag lite tid för mig på mornarna.Jag lär mig sätta gränser, att tacksamhet kan man ha tills saker och ting tas för givet. Jag har uppoffrat tid och energi på jobb som inte uppskattats. Eller snarare så har jag inte varit tydlig med vad jag uppoffrar för jobbet och då är det lättare att vifta bort det som något som bara finns där och man kan ta för givet. Men jag tycker det är svårt att berätta för folk vad som ligger bakom ett jobb, vad man lägger åt sidan och prioriterar bort för deras skull. Jag tycker det är genant att berätta sånt, men jag anta är att det är det man får nyansera istället för att bli arg. Säga något i stil med ”Du menar inget illa men jag vill förklara varför det landar illa.” Men fan vad svårt det är. Mitt muskelminne av att be folk som tar mig för givet att fara och flyga är tack och lov inte så starkt som för kanske fem år sedan. Men så träffar man folk som man kan prata ut med. Jag har haft två riktigt fina möten denna vecka. Ett med Sanja vars podd jag var med i. Och sen ett med Gunilla i Linköping som satt i publiken som jag fick uppmuntra att vara snäll mot sig själv. Det kändes fint. Hur gör ni för att berätta era uppoffringar när folk kanske tar er för givna?
