Det här vet inte ni om, men Patrik är den som får en arg och ledsen Elaine ringandes till sig var och varannan vecka när det gäller min frustration kring sexuellt utnyttjade barn. Jag håller in tårarna tills han svarar och sen snoras och gråter jag av bara helvete. Det är så jäkla skönt med en som förstår precis. Vi som är överlevare av sexuella övergrepp förstår varandra precis. Men Patrik har kommit längre än jag. Kanske är det för att det har gått längre tid sedan han blev utsatt och att han faktiskt pratat om det mer än jag. Jag bryter ju ihop bara jag pratar om det. Jag har haft det inom mig så länge. Sen har jag ju noll filter när det gäller sexuella övergrepp mot barn. Noll. Alla barn är mina. Så känns det med alla som är utsatta. Jag ser allt tidningarna skriver om. Får upp bilder. "Övergreppet skedde hemma hos barnet". Då dyker bilder av Tors brunvita medaljongtapeter, de skitiga lakanen och de svartvit randiga stora kuddarna som han aldrig hade örngott på, någonsin. Usch. Jag är så tacksam för Patrik. Han är den där storebrordern jag fick på senare år. Han får mig lugn när jag känner det där hysteriska posttraumatiska bubbla upp. Lugn, för jag vet att ha fattar. På riktigt.
