Jag vet inte hur Patrik Sjöberg gör när han tackar ja till alla dessa intervjuer om hans barndom. Jag gör ibland undantag och tackar ja. Det är alltid gambling för jag vet aldrig hur mycket jag kommer mäkta med. Vilken karaktär kommer frågorna att ha. Men en sak vet jag och det är när jag inte orkar svara mer, när känslorna blir för tunga. Jag kom till den punkten idag. Det var ingen större fara. Journalisten var orolig för om hon gjort något fel under intervjun och jag förklarade att det inte alls var så. Det är bara det att när jag pratar om de sexuella övergrepp jag varit utsatt för så hamnar jag på en känslomässig plats som jag bara mäktar med en stund. Den stunden tog helt enkelt slut. Jag började gråta en stund, men sen var det bra. Nu ska jag hem till familjen i sjukstugan och lägga mig och vila lite❤️
