Jag har tänkt på det här med att gråta och hur lätt jag har för att göra det. Men ofta är det ett val att släppa fram känslorna eller ett val att distrahera mig med andra tankar. Det är inte så att jag är så känslosam att jag puttas ner i tårhavet utan jag gör valet att hoppa i för att jag vet att det är skönare att få utlopp för känslorna än att ha dem inom mig. Men det är inte alla som känner som jag. Gustav är en sån person. Jag kan riktigt se hur Gustav ser den där poolen av känslor, tittar på den och väljer att gå åt motsatt håll istället. Jag tycker på sätt och vis att det är synd för jag skulle vilja att barnen såg sin pappa gråta mer än en gång var tredje år. Fast jag tror aldrig de har sett sin pappa gråta. Undrar om det är så för många barn. Hur är det för er. Puttas ni ner i känslopoolen, eller väljer ni att hoppa i eller gör ni som Gustav att gå åt motsatt håll? Har ni sett era föräldrar gråta när ni var barn? Jag har sett båda mina föräldrar gråta. Det är positiva minnen i deras sorg för att det kändes genuint. Pappa grät när hans fru Rose dog och när han lät sin nuvarande fru låsa mitt rum och säga att jag inte var välkommen tillbaka hem "till dom" när jag var 15år. Mamma har jag sett betydligt fler gånger och det har varit fint.
