Hej finingar, tänk att det har gått en vecka till. Galet vad tiden går fort tycker jag. Igår fyllde vår lilla knodd, (för nya bloggvänner - så kallade vi honom när han låg i magen - knodden) två månader. Han har blivit så gosig och rund! Ni mamas som undrar så helammar jag, när Gustav ger flaska så är det min mjölk Matheo får. Tre tillfällen så har vi blandat in 1/3 mjölkersättning, men då får jag det besvärligt eftersom jag måste pumpa ut för kung och fosterland. Hur som, två månader är han nu, vår Matheo Gustav Oberlan Eksvärd. Gud vad kul det var när jag lurade er att han skulle heta Orvar Star Eksvärd. Herregud vad jag fnissade bakom datorn trots att jag inte såg era reaktioner så kunde jag föreställa mig ändå. :) Jag har tänkt lite på det här med att de som visar intresse för ens barn respektive inte så mycket intresse. Tänk att det blev inte riktigt som man kanske tänkt sig. En som är långt ifrån en kan visa överdrivet intresse till ens barn, som en servitör på Primo ville jag nästan be att lägga ned när han jollrat framför Matheo i fem minuter när vi andra åt. Sen finns det personer jag känner som jag trodde och önskar hade varit mer intresserade, men för dom är Matheo en bebis som alla andra bebisar. Aj. Jag var likadan mot en av mina bästa vänner Daniela. Hon fick sin Jacob när vi var 25 och jag var inte där känslomässigt. Jag var inte intresserad av bebisar alls, inte ens min bästa väns bebis även om jag tyckte att han var otroligt söt och gullig. Det måste ha känts tråkigt för Daniela som säkert hade velat dela lite av sin mammaupplevelse med mig. Det inser jag nu, sex år senare när liknande scenario drabbar mig. Är jag löjlig eller känner ni mamas/papas igen er i det att de ni kanske väntade skulle vara engagerade i ert barn inte blev det. Blev ni också ledsna?
